Äkthet

Musikvärlden känns som en av manlighetens yttersta bastioner, det är killar som spelar gura, grabbar som samlar på plattor, hårdrockarslynglar som rattar ljud, gubbar som roddar osv. Ingen regel utan undantag naturligtvis men i det stora hela är musikscenen en ytterst testosterondoftande värld. Det ger det ena och det andra, ibland bra och ibland dåligt. En av de saker som jag personligen har svårt för oavsett om det handlar om musik eller inte, är macho-stil. Ni vet muskelflexande, stereotyper med mycket svett och skit som en "riktig" man ska vara. Det kan vara så oerhört gäspframkallande alternativt vansinnigt underhållande på ett helt annat sätt än vad som ursprungligen var menat. Ett guldexempel kommer här med Steve Earle:


Copperhead Road

Allvarligt talat; krigscener, skit, bandanas, hembränt OCH samma namn på männen i familjen i flera generationer..

HA ha haaaaaaa!

Men Steve klarar det ingen annan klarar, han lyckas komma undan med det.
Tycker du inte? Jo, kolla lite noggrannare - han står och lirar mandolin! Hade han enbart riffat på sin hårda svarta gura så hade han varit bortom all räddning och alla hade ramlat över stolskanten i skrattparoxysmer, men med en mandolin i näven är allt förlåtet!

Dessutom gjorde Steve den här låten, några äktenskap och tungt drogmissbruk senare:


Lonelier than this

Efter det är allt förlåtet och han visar sig vara en människa bakom fasaden av alla manliga attribut.