A combo to soothe my heart and soul

Stundtals drar jag mig till minnes grymma gig jag sett och framförallt hört under åren, den där härliga varma magkänslan av att inte vilja vara någon annanstans i hela världen hellre än där man är just då. En total och oerhörd närvarokänsla som ger så mycket mer än ord kan förklara. Det som ofta förvånar mig är att det är under bluesgig detta infinner sig, inte för att det är just blues som spelas utanför att det är så otroligt få under 40 som verkar uppleva samma sak. Skitkonstigt! Under ett tiotal åt har Rockabilly-vågen och nån slags allmän anakronistisk 50-tals våg sköljt över landet och andra delar av världen. "Debaserkostymen" (pomada, uppvikta jeans, kedja och tatueringar) syns snart i varje gathörn på kidsen. Och efterdyningarna av 90-talets retroswingvåg från USA gör sig allestädes påmind. Hur kommer det sig då att dessa eskapister inte upptäckt blues? Är det inte ungdomligt nog, har bluesgubbarna inte tillräckligt med pin-up brudar på armarna eller är publiken liksom lite för okool? Inte tusan vet jag, det enda jag känner är att de bluesakter jag känner till är långt mycket mindre likriktade än deras hippare motsvarigheter i rockabillysvängen och sjutusan så mycket trevligare. Som grädde på moset är dom dessutom vanvettigt mycket bättre musiker. Få sångare kan som Sven Zetterberg sjunga tills man har gråten i halsen, när Knock-Out Greg lite halvsurt säger att giget gick så där så skrek halva publiken nyss "halleluja" och bättre sväng än vad Jim's Combo får till kan de flesta leta i stjärnorna efter.

Let's join in the "hallelujah" quoir of the holy church of the blues!


Jim's Combo - It's Too Late Brother

Jim's Combo har för övrigt precis släppt en grym platta - "Tune Up"!